Det var nog ingen som förväntade sig något särskilt. Bara det faktum att han stod där på en scen på skandinavisk mark var gott nog. Att han sedan hade valt gyttjepölen Roskildefestivalen för sin comeback var bara ett sundhetstecken.
Och Prince, som det förstås handlar om, levererade. Ja det var helt makalöst bra. Fjolårets comeback.
Jag vet inte om E-types comeback så här på nyåret kommer att gå till historien på samma sätt när väl 2011 ska sammanfattas om drygt 11 månader.
Men hans Max Martin-låt för faktiskt tankarna till just Prince. Den ekar liksom "1999" och då tänker jag inte bara på det där med "party" och "tonight" i texten. Nej, det står Prince stämplat över hela filen. Det här är nog det närmaste en svensk kommit den makalösa popfabriken i Minneapolis.
Men E-type går på säkerhet. Här finns hans signum. Robotrösten, de plastiga syntstudsmattorna och något slags beat som en del lär uppleva som dansvänligt. Och så långt är det en trist upplevelse. Förbaskat trist.
Men sedan är det melodierna. För än hur påfrestande den reslige popsvensken är så kan han sätt efterhängsna melodier i huvudet på en som är omöjliga att värja sig mot.
Tre lyssningar och den sitter där som någon slags levande app på hjärnbarken. En melodistump som är en slags mix mellan hejaklacksjubel och andlig spis.